Mormor Hanna var inte mycket för att berätta från sin barndom, även om vi barnbarn försökte fråga ut henne. Hennes far angavs vara god, någon närmare mer nyanserad beskrivning fick jag inte av mormor. Inte heller fick jag något grepp om hennes mor Charlotta 1847-1907. Henne talades det knappast om vad jag minns. Just tystnaden och substanslösheten i beskrivningen gjorde mig misstänksamhet, något borde man kunna berätta om sin mor. Mormor Hanna, var under sina äldre dar, anspråkslöst tillbakadragen, en tjänande ande i Haverdal. Hon ställde inte krav öppet för egen del. I sina yngre dagar beskrevs hon ha varit käck och humoristisk. Ja, det var hon faktiskt som äldre också. Hon hade humor och frånsett en viss ängslan och tillbakadragenhet verkade hon vara ganska tillfreds, vänlig, omtänksam och på gott humör. Hon var inte den som klagade åtminstone inte för egen del.

En gång berättade dock mormor Hanna för sitt barnbarn, min kusin Cecilia, att hon hade blivit besviken en jul som barn. Hon hade sett att det fanns en docka i garderoben, som hon hoppades att hon skulle få. Det visade sig dock vara ett gudbarns julklapp. Hanna fick en katekes. Hanna blev arg, grät och smällde i dörren. Som bot för detta beteende fick hon gå över med dockan till gudbarnet. Detta handlade kanske om anspråkslöshetsideologien, att inte kräva för egen del, att inte frossa. Detta var troligen en ideologi som fanns i hemmet. Hanna bestämde sig, kanske som en reaktion på detta, enligt Cecilia, för att hennes barn skulle få så mycket pepparkakor de ville ha. Hon genomförde detta också. Det är något som kamrater till flickorna Bengtsson minns och berättat i vuxen ålder att hemma hos Hanna fanns det alltid pepparkakor.

Bönderna fick det bättre efter skiftet och Nanne var säkert att betrakta som en välbärgad bonde, som kunde haft råd med en viss lyx.

Gården hade vid laga skiftet i mitten på 1800-talet fått yttre delen av Skallen mot havet som utmarker, t.ex. för bete. Där kom senare från 1870-talet att brytas sten. Nanne arrenderade så småningom ut marken till stenhuggeribolag. Det innebar också att det kom nytt folk till Haverdal bland annat från Småland för att arbeta i stenbrotten.

Åtskilliga stenhuggare blev bofasta och morfar Nanne lät dem enligt mamma Sara få eller kanske för en billig penning köpa mark för att bygga sina stugor. I det sammanhanget skulle han enligt Sara ha varit generös. Jag tror att det i ideologin ingick att inte vara girig, att inte lura folk. Jag tror att bedrivande av affärsverksamhet för vinnings skull var något mycket negativt.
Jag tror att det var så även för Hanna. Jag kom ihåg vid ett tillfälle när jag var pojke att det kom någon och ville köpa mark till en sommarstuga på den mark, den allra bästa tänkbara, som mormor Hanna fått i arv efter sin far. Hon fick ett bud, men var generad och ville pruta ned. De här tomterna som så välvilligt slumpades bort är nu värda förmögenheter på Hallands guldkust i Haverdal.

Stenhuggarna var ofta fria företagare. Var de duktiga, så kunde de tjäna ganska bra på huggandet, men vid sidan av det var de överlevnadskonstnärer, odlade de sina potatisland, hade sin hushållsgris och höns och husbehovsfiskade. Det fanns också en social sammanhållning i dessa nya bosättningar, som växte upp mot slutet av 1800-talet enligt Margit Dahmén. I hennes uppsats beskrivs stenhuggarnas och övriga Haverdalsbors liv under perioden från 1870 och hundra år framåt.

2  3  4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14     Nästa