Mormor Hannas släkt från Haverdal – Nannesläkten ( en förkortad version av ett utkast för min släktgren 021214). 

Minnesbild från februari 1947

Jag ligger hemma och är sjuk. Troligen är jag fyllda 10 och går i 4:e klass i folkskolan.
Ute är det grått och snöblaskigt, Jag skulle gissa att det är februari månad. Jag är visserligen trött och har litet feber, men jag mår inte alltför dåligt.

Min säng är ett sängskåp, som jag övertagit efter mina föräldrar. Man kan fälla upp det på dagen så att det finns mera plats i rummet. Jag har ritat en litet ansikte med blyerts på den masonitskiva, som utgör baksidan på sängskåpet. Jag är inte nöjd med teckningen, det är en liten mager figur, inte särskilt bra tecknad.

På väggen finns en liten tavla, som min mamma satt upp. Den har hon fått av sin morfar Nanne, som hon pratar mycket om, och som hon uppkallat alla oss pojkar efter. Jag heter Bengt, Einar efter pappa och Nanne efter mammas morfar Nanne. Morsan har sagt att jag har drag av Nannesläkten eller av morfar Nanne. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad det är jag liknar, men jag har klart för mig att det är något som jag bör vara stolt över. Jag tror att hon sagt något om god, klok och eftertänksam men också litet trög, vilket väl inte låter så bra. I skolan har namnet Nanne väckt viss uppmärksamhet och det ligger nära till att det kan bli ett öknamn. Det låter barnsligt på något sätt och ibland är jag rädd att bli kallad t.ex. lilla Nanne eller lilla Nalle. Jag blir lätt generad och hade helst velat att det inte kom ut att jag har namnet Nanne. Det står i namnlistor och ibland läses det upp när dom skall kontrollera att namnen är rätt.

Vid sängen har jag också en Europakarta, som pappa satt upp. Jag kan alla länderna där och tänker på hur dom krigar mot varandra. Jag är med på den sidan som så småningom vinner. Ibland på natten drömmer jag om att det är krig och att det kommer bombplan över Stockholm. Jag ser att himlen är fylld av stora mörka maskiner som långsamt och med ett rytande kryper över himlen söderifrån. 

I drömmen springer jag ned till vårt skyddsrum i källaren och kikar ut genom fönstergluggen vid sidan av splitterskyddslådan med sand, för att se om något plan är på väg i riktning mot Ålstensgatan.

Ibland, som nu, ligger jag och tittar på den lilla tavlan och fantiserar.
Jag ser ridåer av granar på ömse sidor om en dalgång. Jag tänker mig att det går en flod där, eller åtminstone ett mindre vattendrag. Jag inte kan se den eftersom den centrala delen av bilden upptas av ett monument. Jag vet att detta är en minnestavla över någon som 18 år gammal halkade på stenar nere vid stranden i Haverdal och bröt ryggen.

Jag föreställer mig alltid att detta skedde mellan Jättastugan och Homan och jag tänker ofta på det när jag hoppar på stenarna där. Ett felsteg och jag kan ramla, bryta ryggen och dö som Nils Peter.

Namnet Nils Peter Nanzén står på tavlan och också när han var född 19/9 1847 och när han dog 24/8 1865. Det hände alltså mot sommarens slut och han dog en månad innan han skulle fylla 18 år. Enligt morsan skulle han just börja studera till präst och det var därför han tagit namnet Nanzén som efternamn, annars skulle han hetat Andersson, eftersom hans pappa hette Anders Nanneson.

På tavlan möts en vit död hand och en levande hand i ett handslag. Eftersom jag visste att det var en kusin till Nils Peter som målat minnestavlan brukade jag fantisera att Nils Peter egentligen aldrig dog, men fick fly ur landet och låtsas att han var död, så att de, som varit ute efter honom, slutade söka efter honom i hemlandet. Istället hade Nils Peter, som nu hade ett annat hemligt namn, vandrat upp i dalgången efter floden till en avlägsen sjö uppe i bergen, där han höll till i väntan på rätt tidpunkt för att återvända som en hjälte, ungefär som Robin Hood. Minnesmärket och händerna som möttes var ett tecken. Det var där han och kusinen träffades för hemliga möten, då de förberedde kampen.

3  4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14    Nästa