Gunnar Smedgård berättade 1996 vid en träff, som vi hade med den äldre generationen, att Haverdals by tidigare legat närmare Västerhagen fram till på 1600-talet. Ekskogarna i Halland blev plundrade under alla krig och användes till virke för fartygen. Det blev så småningom ett kalt ljunghedslandskap och fritt fram för flygsanden. Den gamla Haverdalsbyn blev översandad. Man kan se kullar i trakten av Västerhagen, som är gamla sanddyner. Den nya Haverdals by låg bättre till i skydd av Skallen för västanvindarna. Vilshärad och Särdal blev mer drabbade av översandningen.

Gunnar har ett gammalt kungabrev från bönderna i Vilshärad, som antagligen kom i släktens ägo via Mathissläkten från Vilshärad. Där är ett protokoll från tinget 6/11 1615, med begäran till kungen i Danmark att slippa pålagor, som att hålla soldater, med tanke på att gårdarna är fördärvade av flygsand och översvämning. Kung Christian svarar i brev till fogden i Halmstads län 20/4 1643!, dvs 27 år senare, att bönderna i Vilshärad får skatten reducerad med hälften och att de samtidigt ålägges att hjälpas åt att skapa sandfång. Fogden skall snarast till kungen av Danmark, rapportera resultatet av detta.

Man gödslade med tång och grävde märgelgravar, utdikade och planterade skog, som band sanden. Mormor Hanna har berättat att hon i sin barndom mot slutet av 1800-talet var med och planterade tall på Skallen, bl.a. ovanför våra stugor, där de vid det här laget mäktiga tallarna avverkas av stugägarna för att få in sol och utsikt.

Enligt en informationsskrift från Länsstyrelsen i Halland 1973:3 beskrivs bl.a. flygsandsfältens uppkomst och stävjande i Haverdal. Förhistorien till sandflykten sträcker sig långt tillbaka i tiden. I slutet av bronsåldern, 1000 år f Kr, var det nuvarande reservatet bevuxen av gles ekdominerad lövblandskog, som utnyttjades till bete. Redan vid tiden 200-300 e Kr har åtminstone på vissa ställen skogarna fått ger vika för öppna betesmarker. Talrika gravar ger intrycket av att befolkningen efter Hallandskusten vid denna tid var ganska stor. Välståndet var starkt knutet till kreatursskötsel. Trädfällning och bränning av ljunghedarna och kreaturens tramp blottade sanden. En viss sanddrift fanns redan 500- 1000 e Kr. Först under 1500- talet fick den förödande konsekvenser.
Vid denna tid kom en mindre klimatförändring med ett torrare klimat, vilket innebar sämre avkastning på betesmarkerna och ett minskat kreatursbestånd med mindre gödsel till åkrarna. För att kompensera för detta tog man tång från stränderna vilket förvärrade sandflykten. Den ödelade åkrar och ängar t o m hela gårdar blev översandade.