Den danske kungen anbefallde uppsättande av sandgärden för att hindra sanden.
Trots upprepade propåer från både de danska och svenska kungarna under 1600-talet rådde man inte på problemen. I en karta från 1750 framgår att Lynga och Vilshärads byar är svårt drabbade på områden, där det bara en generation tillbaka gick att odla. Flygsanden hade bl.a. tilltäppt en liten bäck, vilket gjort att en stor andel ängsmark gått förlorad genom översvämning.

1819 uttalades allvarliga bekymmer över flygsanden. Lantmätare Brandbergs kartor visade att flygsandsfälten vid Haverdalsbukten utgör "fält av svårare beskaffenhet". All utmark vid Haverdal utgöres av öppna vegetationslösa sandytor. Gränsen mellan utmarker och inägor utgöres av mycket höga sanddrivor av 4 – 50 alnars höjd, som går i nord-sydlig riktning. Vid blåsväder täpper denna sanddriva stundtals till bäcken.
1820 meddelas föreskrifter för flygsandens hämmande och böter för sabotage av detta. Man skulle plantera skog, inhägna sandfälten med gärdsgårdar och köra på lera och tång.

Besiktning 1843 visade att endast en mindre del av fälten i Halland hade bevuxits med skog, men större delen av fälten var besådda med frön av sandväxter eller blivit bevuxna med ljung och kråkris, vilket stillat sanden.

1847 erbjöds bidrag från det allmänna om markägarna åtog sig underhållet av flygsandsfälten. Vissa övertogs av kronan som Vilshärads och Lynga flygsandfält. Lynga semesterhem var utsprungligen bevakningshem, för en skogvaktare anställd för att sköta kronoflygsandfältet.

Först efter 1870 företog man sådd av bergtall. Åldersbestämning av bergtallsbeståndet inom Haverdalsreservatet visade att detta planterades runt sekelskiftet.