Jag fastnar, som om jag satt och skulle skriva ett utlåtande själv, läser om och vrider på det. Frågorna tränger sig på. Varför begår en ung flicka, som arbetar som piga, men är trolovad med kvarnägaren ett sådant brott att hon riskerar dödsstraff och troligen också evig förtappelse? Fanns det anledning för henne att hata svärfadern? Det finns inga säkra uppgifter om det. Kan hon ha varit så naiv att hon lurats till det av den äldre kvinnan? Vad skulle denna i så fall ha för motiv att riskera något sådant, om hon inte hade ett starkt agg till den gamle f.d. kvarnägaren.

Om vi funderar över anhörigas reaktion, främst då Ingebors, som fått uppleva att systern är en giftmörderska och hennes avrättning. Hur kan det ha påverkat hennes fortsatta liv? Kan skam och skuld gå i arv till kommande generationer? Hur dömer omgivningen? Detta är frågor, som jag inte har några svar på. Jag minns inte från min barndom att det verkade vara en laddad fråga, som man talade om, även om det någon gång omnämndes.

Ingebors äldste son Anders, den som skulle ta över släktgården betecknas som handikappad och icke arbetsför. Vad innebar det? Jag tror inte han var mentalt handikappad. Det står en notis i Per Nannes handlingar om att han var litet av ombudsman dvs "hjälpte folk med skrivelser o dyl".

Pernilla Nilsdotter, som gifter sig med den äldre ungkarlen Anders och med gården trots att hon kanske älskar en annan, drabbas av att den 18-årige sonen, som skulle bli präst, råkar ut för en sådan meningslös olycka att halka, bryta ryggen och dö.

 

Han var kanske moderns stolthet, men döden kom emellan, han fick inte bli präst. Det brukar vara så att när något sådant händer börjar människor fundera på skuld och straff.

Enligt Gunnar slog Schartauismen igenom i Halland på mitten av 1800-talet. Den vackert målade brudkista, som finns hemma hos Smedgårds, målades vid denna tid över med svart färg, som sedan har fått tas bort, för att man skulle kunna återskapa den ursprungliga. Allvar och syndamedvetande präglade rörelsen, åtminstone i den tappning som kom till uttryck på västkusten. Det talas i Margit Dahméns etnologiska uppsats om Haverdal (1981) att Schartauismen inte fick något grepp i Haverdal jämfört med orter där det var mera sjöfolk och att högkyrklighet rådde. Nu handlar det mesta av hon skrivit om Stenhuggarna i Haverdal, som inte verkar ha varit särskilt kyrksamma. Jag vet inte hur mycket Nanne påverkades direkt av rörelsen, men han var ändå allvarligt religiöst inriktad och kyrksam.

Nanne flyttade då han efter hustruns död överlåtit gården till sin äldste son Anders till Björkebo, ett torp som ligger några hundra meter norr om gården och väster om Haverdals gamla by.
I början på 1900-talet då barnbarnen var i Björkebo hos sin morfar på somrarna höll han regelbundet kvällsandakt och han läste flitigt i sin bönbok, kanske Arndts postilla med böner för varje dag eller vecka. Vi skall ha denna postilla någonstans, kanske i Haverdal. Jag läste i den en gång och fick en känsla av att den handlade mycket om synd och skuld, jag arma syndiga människa, nåd, bot och bättring.

 

2  3  4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14     Nästa