Vi bor f.ö. sedan 1990 i ett gammalt stenhuggarboställe i Stenhuggeriet i Halmstad. Vi hade häromsistens en gammal farbror, John Vikström, på kaffe. Han hade växt upp i vårt hus och han berättade hur det gick till här i Stenhuggeriet. Det var en mycket stor arbetsstyrka som arbetade där. Familjer men även ungkarlar oftast från Småland, flyttade hit och skulle inhysas i husen. Familjerna byggde ofta hus själva, medan ungkarlarna bodde inackorderade ofta mycket trångt.
På somrarna kunde familjerna också hyra ut till sommargäster. Detta handlar dock mest om 1930-talet och då, i lågkonjunkturen, var det nästan slut med stenhuggandet, som hade sin stora tid före första världskriget.

Via mamma Sara och hennes kusiner Gunnar och Ninni har jag fått en del glimtar av morfar Nanne under den tid då de besökte honom i Björkebo på ferierna. När Sara föddes var morfar Nanne ungefär 60 år, när Ninni föddes 65 år och när Gunnar kom till världen 70 år.

Sara hade klart en särställning bland barnbarnen. Hon var äldst och den som hade bäst kontakt med sin morfar. Ninni tyckte hon hade respekt för och nästan var litet rädd för sin morfar.

Gunnar menar att Nanne gick för sig själv och var ganska tyst. Den enda gång Gunnar minns att han blev omkramad av sin morfar var då han, någon gång under sina första år, förvillat sig i skogen utanför Björkebo. Man sökte efter honom och när morfadern hittade honom hade han tagit upp och kramat Gunnar. Gunnar berättade att en av de få gånger han sett morfadern le var när Sara hade lagat köttbullar och velat höra sin morfars omdöme. "Det lar sig smaga" hade han då sagt med ett leende.Annars verkar han mest ha gått omkring i sina tankar och inte varit särskilt öppen och pratsam. Han höll dock kvällsandakt regelbundet och då skulle alla vara med.

Vi får bilden av en rätt sluten man åtminstone upp i åren. Han hade en ung hushållerska, när döttrarna Nanny och Maria, som först hushållat för honom gift sig och flyttat hemifrån. Enligt Gunnar kunde det gå någon vecka utan att han pratade med sin hushållerska.
Jag har sett brev från morfar Nanne till Hanna och hennes familj i Laholm, där han talar om att barnen nog vill komma till Björkebo, men han uttrycker inte att han själv har något behov av det annat än i så fall indirekt.

 

2  3  4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14     Nästa